mymarsmeloo

Visioner i mitt huvud när du ler...

Men det var ju meningen att jag skulle plugga, vart tog tiden vägen? Och nu är ljuset kvar till halv nio. Det är ju helt underbart. Och imorgon sover jag så länge jag vill.

Jag är nästan som du

Orkar inte svara i telefonen. Nu finns det te igen, för det har jag köpt. Vaniljte och hallonte. Skulle kunna hångla med den rosa himlen. Vill krama den röda katten som springer över den svala asfalten. Trycka tätt intill och känna våra hjärtan slå tillsammans. Att ha en sammetstass mot halsen. En blöt nos mot kinden. Fullständigt lugn.

Nu faller mörkret och grannens TV är på som vanligt. Just sett på Scrubs så allt känns bra. Utom att jag är illamående på grund av för mycket choklad. Varför lär jag mig inte av mina misstag? Jag har alltid velat tro att man gör det, men nu tvivlar jag på att jag gör det.

Det är inget misstag om ingen vet om det. Men då lär man sig inte heller.

Folk kräver min uppmärksamhet och jag orkar inte med det. Ju mer någon försöker nå mig, desto mer drar jag mig tillbaka. Svår att nå.

I en film ser jag regnet falla upp mot dig

Och jag ler

För du blir min räddning

I en dröm sjöng du sånger på mitt rum

Jag var sjuk, som du

Och du kallade mig älskling

Mina tankar är så klara nu

Alla frågetecken slätas ut

När bomben faller vill jag vara där du är

Vår hämnd blir ljuv

Det är morgon, egentligen dag, och på något sätt känns det bra. Det är onsdag men det känns som något annat och jag är sugen på saliv. Jag är hög nu, men kanske är det bara sockerrus. Eller så handlar det om en fin saga. Men sagor är inte verklighet. Men det gör inte alltid något. Ibland är filmer det enda som behövs. En av mina droger.

En telefon ringer någonstans i huset. Så skönt att inte behöva vara ensam även om man inte umgås. Mina naglar är härligt korta och jag vidrör varje tangent. Närvaro. Hur kan det kännas så bra idag? Bara av att veta att jag ska läsa på tåget och hinner slösa tid nu, för jag har inte bråttom. Så skönt att inte behöva stressa. Och jag borde säga "ja" lite oftare för jag tror att det gör en gladare.

Jag sitter stilla utan att vänta. Min säng är underbar.

Om man kunde få vara riktigt glad någon gång, så där rusig, hög på livet, hög på härliga känslor. Hög på våren kanske? Men himlen är grå idag, jag frös i det grå och håret ser smutsigt ut fastän det är rent. Men det är inte värre än vanligt. Bättre än igår. Men att vara rusigt glad skulle inte sitta fel. Sitter inne med skorna på, för jag skulle ju inte vara kvar här så länge i det andra hemmet, men sedan gick minuterna. Och de går fortfarande.

Inatt ska jag verkligen försöka sova, eller kanske på förmiddagen imorgon i alla fall. Mysteriet om varför jag alltid är så trött på lektionerna är löst. Det är nämligen så att jag och Nossica gör av med all energi på rasterna med att dansa, blinka och skratta så man blir helt slut. Så är det, fatta trevligt ändå!

Höjer musiken. Det är ändå ingen här utom katterna och jag tror de gillar Kent.

Har så mycket att göra egentligen, miljoner ord som ska skrivas. Ändå är jag handlingsförlamad. Jag står och tittar på uppgifterna som så många gånger förr men kommer mig inte för att ta itu med dem. Om man kunde få tänka på något annat ett tag. Tänk om man hade ett liv som inte inbegrep läxor? Men jag skulle antagligen vara slut ändå. Man hittar alltid något att klaga över och något att längta till.

Ibland funkar saker, ibland gör de inte det. Oftast inte. "Ofta inte." Funderar över meningar och söker verkligen efter dem, men inser snart att jag inte hittar några just nu. Tränger undan det. Blir rastlös igen.  

Ur en klar himmel faller bomben ner
Vi ligger tysta i en krater, ler
När vi ser vår samtid brinna ner
Jag ska skydda Dig med kroppen min
Luften svider när Jag andas in

Sött med sockerkänslor, men svårt ändå. Men kanske är det brist på energidryck som allting segt.

Ibland vill man bara få känna sig lite rusig och glad. Vara hög på livet. Men det tycks vara svårt.

Brist på vårrus och härliga känslor.

Skriver fastän jag egentligen inte hinner. Så tungt att leva fastän luften är klar. Sitter där man ser sprickorna i huset, men tänker inte på dem. Försöker att inte tänka alls i hopp om att det då kommer kännas bättre. Kommer det göra det? Funderar diffust på att skrika ut orden, men vet att det inte skulle tjäna någonting till. Det gör ont i ögonen att se det. Att inse det. Att jag blivit känslomässigt involverad trots att allt bara var på skoj. Trots att jag lovade mig själv att inte bli det.

Jag borde inte svika mig själv, men jag gör det ändå. Jag orkar inte bry mig om det. Whatever. Nevermind. Så få minuter kvar och ändå är jag kvar här. Snart måste jag springa om jag inte vill ha några fler procent på min frånvaro. Whatever.

Allt är så skört i din värld... shhh jag bara säger som det är.

Ensamhet är det enda alternativet när man inte fungerar tillsammans med andra människor. Hellre ensam i kaoset. Stolthet går före fall. Onödigt att låta omvärlden dras med i stormen. Jag hittar inte orden, de blir tunna, och jag tvivlar på att någon förstår dem. Men känn ingen rejection, jag är bara oförmögen att hålla den lugna masken på plats just nu. Och vill inte låta kaoset lysa igenom.

Jag vet att det inte kommer ske några protester. Gör det mig lättad eller besviken? Lite av både och tror jag.

Men jag blir galen av förståelsen. Hur är det möjligt? Jag tillbringar större delen av min tid med att bli frustrerad över frånvaron av förståelsen, men nu orkar jag inte med den.  Aldrig nöjd. Spelad glädje. Hål rakt igenom huden. Det rinner igenom. 

Men när frågan kommer tar orden slut. I ett enda andetag försvinner dem. Jag slutar andas och inga nya ord kommer. Allt som känns i huvudet är huvudvärken. Sår i halsen. Sår i huden. Sår i själen. Så skär glassplittret sönder också mig.

Luften luktade is idag. Ensamheten är det enda alternativet när kaoset härskar. Om man inte vill skapa jordbävning.

Du gav mig en bomb under bron
Tänk att det bara krävs ord
Låt mig behålla det här
Det kan väl jag vara värd
Kom och slå sönder min värld
Det är allt jag begär

Jag förstår inte orden, men spelar det någon roll? Kastar i mig piller som inte är beroendeframkallande men som jag ändå känner behov till.

Jag har brutit alla löften som du höll

Men jag gör vad jag kan

Förbli evigt unga

Hon skriker. Hon anklagar alla utom sig själv. Men jag är tyst. Låter orden regna i luften som kallt glassplitter. Det skär sönder väggarna. Är hon klar nu? Finns det något mer att skrika över? Kommer några ord kastas mot mig snart? Nu får pappa allting över sig istället. Hon skriker.

Jag orkar inte höra mer nu. Stänger ute glassplittret med musik.

Det gör ont i ögonen och jag blir lite olycklig igen. Men kanske är det bara för att det blev för mycket choklad. Förunderligt att vara ensam i timmar.

Let me take your hand, I'm shaking like milk

Kalla händer söker efter värme. Men nu finns det ingen att hålla i handen. Kanske en tekopp full med vaniljte duger för att värma upp mina kalla fingrar.

Läste dikter och log i solnedgången. Rådjur trippade över gräsmattan, men de stirrade bara på mig. Och jag på dem.  Dikt som jag kände igen, fastän jag hört den på en annan plats och i ett annat liv på ett annat språk.

Det fastnar något luddigt mellan mig och avgrunden. Något som hindrar mig från att falla. Tabletter?

In the caves
All cats are grey
In the caves
The textures coat my skin
In the death cell
A single note
Rings on and on and on



Måste man ljuga när någon frågar hur man mår?

Mår illa och på något sätt är det inte ovanligt. Gick genvägar i Eskilstuna idag som visade sig vara omvägar. Lyssnar på musik jag aldrig hört och gratulerar katterna på deras 10-års dag. Fingrarna gör ont och jag förbereder mig för ännu en promenad fastän jag vandrat runt hela dagen. Oändliga asfaltsvägar och neddragna rullgardiner. Börjar bli trött fastän jag sovit tills jag vaknade och druckit tre koppar kaffe.

Läppen spricker när jag gäspar.

Wow jag svarade faktiskt i telefonen när det ringde.

Nu kommer den igen. Jag känner inspirationen svepa mig med, som ett kaosregn. Storm. Jag ler mot den ljuga dagen som finns där bakom de svarta rullgardinerna.

Storm. Värme i kalla temperaturer.

Närhet. Inte riktig förvåning och ingen förvirring. Bara ett leende mot välkända läppar.

Sedan de tunga orden. Ett hjärta och kanske två. Stulna sockerbitar.

 And you hold me... like you'll never let me go

Så många bilder att ta, så många ord att skriva. Sedan vet man aldrig hur det blir, men jag vet att det kommer regna i sommar och jag vet att jag kommer le. Tabletter eller inte. Men just nu är jag helt tillfreds med att bara sitta här bakom de svarta rullgardinerna och följa med tiden. Att skriva är en konst som aldrig slutar att få mig att häpna. Ord sammansatta till vackra meningar. Hur går det till?

And I should really watch you dance

Jag skulle kunna gå en promenad på stengator mellan gamla hus eller sätta mig på en grön bänk. Jag skulle kunna formulera dikter. Jag skulle kunna sitta med telefonen och lyssna på signalerna utan att få svar. Jag skulle kunna lägga mig att sova i mörkrummet. Men jag är inte trött idag. Jag sov under natten. Utan energidryck i kroppen är tröttheten ett faktum. Men hur lever man utan det? Jag har inte tid att sova.

Storm utan oväder.

Men jag vill inte veta.

Don't tell me 'cause it hurts.

It hurts.

Andra dagen utan energidryck. Världen blir konstigt klar och smått outhärdlig. Hur står man ut med alla starka känslor utan energidryck? Jag dricker energidryck när jag är stressad, när jag är upprörd, när jag är arg, när jag försöker stå ut, när jag är lycklig och när jag trivs. Bara när jag är lugn behöver jag dem inte.

Panik igår när jag hindrades från dem, med våld dessutom, men annars skulle det inte gått. Det gick helt enkelt inte att få dem. Och jag ville inte bli frustrerad på allvar. Det var en eftermiddag när alla skulle vara vänner med varann. Och det blev en trevlig eftermiddag, trots utebliven energidryck. Det gick ändå. Jag är tacksam att jag hindrades från att komma nära dem. Ibland är det bra att ha envisa vänner.

You wonder if it's real
Because it couldn't be rain...

Det är omöjligt att stoppa mig just nu. Jag lyssnar inte på någon, knappt ens på mig själv. Struntar i artigheter och står ut med mig själv. Är man ensam måste man väl lära sig att stå ut med sig själv. Eller?

But I don't care if you don't
And I don't feel if you don't
And I don't want it if you don't
And I won't play it
If you don't play it first

Klart det är svårt att passa ihop med andra när man är van att vara på ett visst sätt med människor. Och sedan träffa andra som inte talar samma språk. Som inte förstår att dryghet bara är en livsstil, inget förolämpande. Tappar tålamodet och lugnet och blir otålig och otroligt rastlös. Vad gör man när orden är för tysta? När man inte hör någon annans röst än sin egen och Robert Smiths.

Arrogans är en synd liksom nonchalans. Tyvärr är jag nog både och. Alla blir så förvånade när jag meddelar att jag inte ser fram emot lovet. Lovet kommer bara vara ett abrupt stopp i vardagen och bli obekvämt och tomt. Så mycket tid att lyssna på mina egna tankar. Alldeles för mycket tid. Ändå vill jag inte UMGÅS. Det blir så obekvämt. Men Ufo går bra.

Så länge The Cure får stå på måste jorden fortsätta snurra.

Let me take your hand, I'm shaking like milk  

En evig tystnad.

Fuck, jag bryr mig inte.