mymarsmeloo

Pratar i telefon med Ufo men hon dissar mig. Men det blir nog bra ändå.







Eller inte. (Men det är inte Ufos fel).

Stillhet. Tjock, ogenomtränglig tystnad. Musiken har tystnat och alla andra ljud med den. Men mina tankar hörs. Nästan så tydligt att jag funderar på om jag talar eller tänker. Jag andas inte. Det skulle skada tystnaden. Värk bakom ögonen och en längtan till kommunikation.

Lösta och olösta kuber, tysta bänkar, Secret Window, Memento, Vanilla Sky, In the name of the farther och Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Sallad och samtal.

Katten är så mysig helt plötsligt. Hon kommer och umgås, och jag upplever  äkta lycka i de små ögonblicken. Så vacker hon är.

Sedan minns jag inget mer. Jag kan se allting i mitt huvud, alla minnen flimrar förbi så fort att allt börjar snurra. Och innan allt det där då? Kaos. Trumslag på mina höfter och närhet i mörker.

In another life when we are both cats



Är du vaken?

Fick en kick av det blöta snöovädret då jag gick genom den välkända parken och blickade ut mot bron. Där gick någon med paraply, men sådana är ju för veklingar. Eller? Längtar efter annan musik än den jag hör, blir rastlös av att inte njuta fullt ut av tonerna, jag älskar dem, men jag har hört dem så många gånger. Spela sånger jag aldrig hört och jag ska lyssna.

Känner isvarma ilningar ända ut i fingertopparna och läpparna när doften slår emot mig. Men så klart finns den inte där. Ändå kan jag så tydligt förnimma det, jag känner den på min hud, som om doften gjort avtryck under mitt skin.

Smeka utan att riktigt vidröra. Tungan glider över läppen. Magnetisk dragningskraft och en telefonsignal som drar isär orörda läppar. Tusen ord och ingen sanning. Endast tystnaden är sann. Och de där tre orden. Om ens det.

Blött, rufsigt, rosa hår i ögonen och den välkända instinkten att fly var tillbaka. Smet förbi obemärkt. Det bara blev så.

Har haft all tid i världen ikväll. För en gångs skull är det inte fullt upp. Fredag. Och så klart är det jag som inte svarar. Så klart är det jag som genast känner det krypa under huden av rastlöshet när jag för en gångs skull kan ta det lugnt. Lugnt är ingenting för mig.

Äntligen musik som kan få komma tätt intill utan att det kliar.

Snart kommer jag se tåget glida förbi på snötäckta räls. Och just nu när jag skrev detta insåg jag att det redan hade åkt.

Så soligt att man kan få för sig att det är varmt, men det är det inte. Det tycks vara en ganska behaglig dag i alla fall, trots uppvaknandet från drömmar i mörkt vatten. En halvtimme kvar av den lugna skoldagen. Tränger undan ovälkomna tankar om tvetydiga meningar. Antingen är alla speciella, eller så är alla oviktiga. Tror på oviktiga. Så då blir jag lika oviktig som alla andra. Gör det någonting? Känns det?   

Vilken datum börjar det? Antar att det redan har börjat, men när var det? 14:53.

I ditt öga dansar stormar små

Men det är du som för

Det är illa när man till och med drömmer att man bråkar med någon. Drömmarna var trasiga och full av regnvåta gator i staden.

Solen lyser starkt och huvudvärken är kvar fastän jag legat som en död i massor av timmar, sovit djupt men de obehagliga drömmarna blev ett hinder för friden. När jag öppnade ögonen fick jag några sekunder av härlig tomhet men sedan trängde sig huvudvärken åter på, slog ned i huvudet som blixten i trädet. Så svårt att få vara lugn. Men de kvävda  orden var borta och jag upptäckte att jag hade 99 missade samtal. Rekord.

Luften doftar av sen morgon, så lätt att andas då.

Mitt rum är stökigare än någonsin. Hur blir det så? Som om ett krig ägt rum på det havsblå golvet. Jag skrattar av ren glädje när jag läser orden. Jag skrattar inte för någon annan utan bara för mig själv, och det är något speciellt med sådant skratt. När man skrattar fastän ingen hör. Då måste det vara äkta. Orden gör att jag glömmer att tänka på alla de andra sakerna som stör sinnesfriden.

Trött på de oroliga vindarna som hotar mitt välmående. Som redan trycker ned det. Trött på hur vardagen har utvecklat sig, trött på att hela tiden få ord kastade på mig. Trött på att höra att jag är dum och underbar om vartannat. Trött på att inte veta vad jag lovar. Vart tog lugnet vägen? Hur kom alla dessa konflikter in i bilden? När slutade jag kämpa för upprättelse, för respekt, och blev passiv? Låter folk slå på mina gränser, låter dem krama mina gränser.

Jag omfamnar luften och letar efter någonting där som inte finns.  Trodde inte jag betydde någonting längre. Men det gör jag antagligen inte heller. Men tågperrongen står kvar och jag låter mina fötter springa över den varje dag. Men kanske hade jag fel i en sak. Ord kan betyda saker. Även om jag inte vill tro det, och även om inte allas ord betyder något, så kan ord ha mening. Det vill jag i alla fall tro. Vågar jag tro det?

Ler vid tanken på promenader utan att behöva bekymra sig om tiden. Utan att behöva rusa iväg i alla världens riktningar som jag gör nu.

Ler vid tanken på suddiga stenar och panikväxande floder. 

Det finns alldeles för många lyktstolpar i världen.