mymarsmeloo

Haha. I'm screwed.

Och den där sången. Jag hör den i mitt huvud fastän tonerna är så långt borta. Men det är så lätt att höra tystnaden mitt i natten. Det var en lugn dag mitt i kaoset av alla känslor och jag orkade inte själv. Det är en magisk dryck. Underbara vindar och lysande sol, och en bitter känsla över alla vackra bilder jag skulle kunna tagit. Förevigat ögonblick som aldrig kommer åter. Ögonblick som aldrig blev frysta i en vacker rörelse. Men platserna finns kvar. Men isen kommer smälta innan jag återvänder. Innan jag kommer föreviga någonting. Men den fina dagen kommer ändå alltid ligga kvar i mitt minne, lika skarpa som någon bild kan bli. Och mycket vackrare än frysta ögonblick.

Jag drömmer om det på natten. Så nära att jag kan känna doften. Så nära att jag sträcker ut armarna och famnar efter någonting som inte existerar nära mig i fast form. Endast i dessa osammanhängande drömmar. Drömmar.

Hur kan man vara så extremt rädd för någonting? Hur kan man vara så benägen av att fly? Du lyssnar till knattrandet från tangentbordet. Men du är trött på det.

Jag dör i dina drömmar.

Varje gång jag måste stå ut. Titta upp för att se ett vackert ansikte. Dör jag lite med.

Så är jag lämnad ensam. Det mest skrämande av allt. Hur gör man?

Kan inte sova nu. Skulle kunna ligga vaken och lyssna till ljudet av klockorna som tickar i kapp. Skulle kunna ringa någon utan att få svar bara för att få höra de tutande tonerna och få hålet i magen att växa ytterligare. Känna tomheten på mina läppar. Jag slits ifrån allting för mitt eget bästa. För att jag någon gång ska inse och läka. Men det är svårt.

Jag ignorerar det. "Förnekelse" kallas det.

Jag blir frustrerad, tänker igenom situationen hundra gånger och tusen till. Blir frustrerad eftersom jag inte hittar någon lösning och ser den enda utvägen. "Ilska" kallas det.

Jag ber om ett svar, tänker att om jag ger upp det och det och gör så och beter mig så kanske det går. "Förhandling" kallas det.

Jag slänger på luren, jag gråter, jag förnekar att jag är ledsen när du frågar, jag orkar inte gå upp på morgonen. Jag ser allting svart på vitt. Att det aldrig går. "Depression" kallas det.

Jag tar mig upp ur det svarta. Ser din blick och låter den tränga in i mig. Det inger nytt hopp. Jag accepterar inte allt detta jag tidigare sett utan går tillbaka till förnekelsestadiet. Tänker "Så hemskt är det ändå inte".

Och sedan går det runt igen. Jag hittar ingen lösning.

When I don't have you, I have you too much.