And I should really watch you dance
Nu kommer den igen. Jag känner inspirationen svepa mig med, som ett kaosregn. Storm. Jag ler mot den ljuga dagen som finns där bakom de svarta rullgardinerna.
Storm. Värme i kalla temperaturer.
Närhet. Inte riktig förvåning och ingen förvirring. Bara ett leende mot välkända läppar.
Sedan de tunga orden. Ett hjärta och kanske två. Stulna sockerbitar.
And you hold me... like you'll never let me go
Så många bilder att ta, så många ord att skriva. Sedan vet man aldrig hur det blir, men jag vet att det kommer regna i sommar och jag vet att jag kommer le. Tabletter eller inte. Men just nu är jag helt tillfreds med att bara sitta här bakom de svarta rullgardinerna och följa med tiden. Att skriva är en konst som aldrig slutar att få mig att häpna. Ord sammansatta till vackra meningar. Hur går det till?
And I should really watch you dance
Jag skulle kunna gå en promenad på stengator mellan gamla hus eller sätta mig på en grön bänk. Jag skulle kunna formulera dikter. Jag skulle kunna sitta med telefonen och lyssna på signalerna utan att få svar. Jag skulle kunna lägga mig att sova i mörkrummet. Men jag är inte trött idag. Jag sov under natten. Utan energidryck i kroppen är tröttheten ett faktum. Men hur lever man utan det? Jag har inte tid att sova.
Storm utan oväder.
