I ett enda andetag försvinner orden
Ensamhet är det enda alternativet när man inte fungerar tillsammans med andra människor. Hellre ensam i kaoset. Stolthet går före fall. Onödigt att låta omvärlden dras med i stormen. Jag hittar inte orden, de blir tunna, och jag tvivlar på att någon förstår dem. Men känn ingen rejection, jag är bara oförmögen att hålla den lugna masken på plats just nu. Och vill inte låta kaoset lysa igenom.
Jag vet att det inte kommer ske några protester. Gör det mig lättad eller besviken? Lite av både och tror jag.
Men jag blir galen av förståelsen. Hur är det möjligt? Jag tillbringar större delen av min tid med att bli frustrerad över frånvaron av förståelsen, men nu orkar jag inte med den. Aldrig nöjd. Spelad glädje. Hål rakt igenom huden. Det rinner igenom.
Men när frågan kommer tar orden slut. I ett enda andetag försvinner dem. Jag slutar andas och inga nya ord kommer. Allt som känns i huvudet är huvudvärken. Sår i halsen. Sår i huden. Sår i själen. Så skär glassplittret sönder också mig.
Luften luktade is idag. Ensamheten är det enda alternativet när kaoset härskar. Om man inte vill skapa jordbävning.
Du gav mig en bomb under bron
Tänk att det bara krävs ord
Låt mig behålla det här
Det kan väl jag vara värd
Kom och slå sönder min värld
Det är allt jag begär
