Whatever
Skriver fastän jag egentligen inte hinner. Så tungt att leva fastän luften är klar. Sitter där man ser sprickorna i huset, men tänker inte på dem. Försöker att inte tänka alls i hopp om att det då kommer kännas bättre. Kommer det göra det? Funderar diffust på att skrika ut orden, men vet att det inte skulle tjäna någonting till. Det gör ont i ögonen att se det. Att inse det. Att jag blivit känslomässigt involverad trots att allt bara var på skoj. Trots att jag lovade mig själv att inte bli det.
Jag borde inte svika mig själv, men jag gör det ändå. Jag orkar inte bry mig om det. Whatever. Nevermind. Så få minuter kvar och ändå är jag kvar här. Snart måste jag springa om jag inte vill ha några fler procent på min frånvaro. Whatever.
Allt är så skört i din värld... shhh jag bara säger som det är.
