mymarsmeloo

Jag känner din doft I vinden. Förvånas.

Ännu en paradisdag. Men jag håller mig innanför de svala betongväggarna. Naglarna gör ont. Så mycket som finns att göra. Ändå går allting i ett långsamt tempo. Vart har känslorna tagit vägen? Var är det randiga?

Spinning further deeper
I know you're out to try me
I'm not in this to be a slave
I push the dirt
Make me feel
Locate what swallows life
Night bird you build my world

Läser verkliga böcker som hävdas vara fantasi. Fantasi finns inuti huvudet. Han äter köttet från mannens ansikte. Hon kysser honom och han fuktar hennes underläpp. Känner hennes rostiga andedräkt.

The quiet place is inside my mind. All these voices go to sleep. Blood inside. All we have is... Blood.

Det spelas musik i mina drömmar. Mitt undermedvetna leker fritt med undanträngda känslor och oförklarligt begär.

Tankarna blir diffusa, luddiga, som om någon strött kanel över dem. Kanel mot fingertopparna.

Jag minns igen. Jag minns varför jag skriver och hur mycket jag saknat det. Mina ord ska inte befläckas av besvikelse eller andra mörka känslor. De lever för sin egen skull. Inte för någon annans.

Och jag springer. Jag som avskyr att springa.

Världen försöker efterlikna ett paradis, men blir bara en billig kopia. Ändå är det en underbar tillvaro. Billigt är bra. Sommarvärme är alldeles tillräckligt trots den plötsliga ensamheten. Eller?

En gnagande oro som syns bäst i mörkret. En tystnad som hörs bäst i en tom lägenhet.

Skrik då. Skrik när tystnaden blir för högljudd. Skrik då.

Drown the monster
Make all bad dreams go away
Whatever it takes to keep your hands free
Open scars
The quiet place
All the bridges fall to the ground
and you say you sacrificed

And then I close my eyes

När ska jag hitta tillbaka till moralen. När ska jag få tillbaka känslor som är livsnödvändiga för att fungera i relationer till andra människor. Olycklig? Jag hittar bara inte tillbaka till tron. På något sätt betyder ingenting någonting. Ingenting är tillräckligt viktigt.

Jag väntar på ett klimax. Dagen alla mina misstag kommer uppenbaras för resten av världen. Mitt undermedvetna hoppas att det kommer låta mig förstå vad som är rätt och fel.

Det är inget misstag om ingen vet om det.

I was a liar in every debate

Söker mig till trasighet, bara där finner jag gemenskap och en aning förståelse. Ändå förfasas jag över handlingar och svär att jag aldrig skulle bete mig på samma sätt. Enda tills jag inser att jag redan gör det. Tills jag inser att jag inte är ett dugg bättre själv. Och jag som trodde att jag hade så mycket självinsikt.

I am a liar in every debate

Jag ser inte tangenterna, eftersom taklampan har slutat fungera. Fyra dagar gick alldeles för fort. Att befinna sig i musik på heltid är det mest fullständigt underbara man kan göra. Att få läka lite tack vare underbara musiktoner, kända och okända. Att hoppa i takten och känna trummorna dunka i hjärtat. Sprängas av känslor av åtrå och eufori. Så lycklig av trummornas dunkande och de vackra rösterna.

I was a liar in every debate
I drew the forces that fueled your hate
When the cold in my heart leaves, it comes to an end
Quietly now go to sleep

Orden tar mig med storm. Precis som jag vill att musiken ska göra. Från första tonen var jag fast.

Blandad smärta och kärlek. En ursinnig längtan och orden som får min mun att skratta till av förvirrat glädjerus. Jag hånglar med orden, jag kysser sången. Kryper bland löften och spänning i mörkret.

Hush my dear
Let the music fill the night
And soon it's all we hear
Screaming out for my attention

Musik som andas, musik som tar mig långt ifrån allting och ändå talar om allt det jag känner.

Det var kärlek vid första ögonkastet.

Det är ett gift. Och jag är förlänge sedan smittad enda in i hjärtat. Det ligger där under huden, förgör mig.

Något som kallas kontroll finns inte. Ingenting kan kontrolleras. Kontrollen sprängs. Miljoner sylvassa, glittrande bitar.

Det äter mig inifrån. Blir till ett svart hål i magen, suger mig ned i mörker.

Svart är det. Svart, svart. Just för att det är allt man ser. Man ser det mörka, man blir ängslig, man vet inte vad man ska tro. Så rädd, så rädd, så rädd.

Så rädd att förlora.

Nu måste jag gå.

Slutet. Ett år som gått så fort. Men så är det med lyckliga tider. De är smått händelselösa och går så väldigt fort. Mörka tider pågår i all oändlighet.

Sitter bakom fördragna gardiner i salen för sista gången innan sommaren. Så nära slutet att jag kan se den skarpa kanten. Och solen lyser över alltihop.

Jag ser bort. Sentimentalitet är inget som berör mig just nu. Jag missar gärna slutet. Slut är ändå slut, vare sig jag är där eller inte.