Dexter och ord

Skriver bara skräp men det gör väl ingenting. Jag skriver för min egen skull, för att jag tycker om orden, och orden tycker om mig. Idag brann det i Eskilstuna. Min syster spyr. Dexter har inte mördat för sista gången, och det älskar jag honom för. Youtube är segt och det är blött på marken utanför.

Men nu känns orden begagnade, använda, trista. Det är bara en lek.

Imorgon blir det kanske en kort dag.


We're so wonderfully wonderfully wonderfully pretty

Det börjar bli sent. Jag väger mina ord på guldvåg fastän de rinner som vatten mellan mina fingrar. Tangentbordet dånar för varje bokstav jag trycker ned. Tyst. Den varma chokladen bränner min tunga. Så klart.

Wonderfully pretty
Oh you know that I'd do anything for you
We should have each other to tea huh?
We should have each other with cream
Then curl up by the fire
And sleep for awhile
It's the grooviest thing
It's the perfect dream

En tillfällig lösning

Förvirring. Jag borde dricka te och värma upp mina kalla tankar. Jag tränger undan tystnaden med musik. Snön har krypit in under huden. Det ska få ett slut nu. Eller ska det det? Jo?

En tillfällig lösning.

Vad ska hända nu?

Kyla

Jag fryser
Ensamheten och tystnaden kyler ned mig
Det är kallare härinne
Än ute i snön
Jag frös där med
Mer än jag någonsin frysit förut
Men nu är det kallare



You lost




You made me cold and you made me hard
And you made me the thief of your heart
Winter is cold
But you're colder still
And for the first time
I feel like you're mine
I share you with the one who will

Kall asfalt, kallt grus, kalla läppar

Musiken tar lång tid på sig. Jag väntar i en högljudd tystnad. Vakuum i huvudet, men högt oväsen runt omkring mig. Pratar du med mig? Jag hör men jag lyssnar inte. Jag saknar vardagen mer och mer. Lovet är obekvämt, jag behöver rutinerna.

"Oh my god, it's raining chocolate!"

Ibland är det för kallt för att leva. Det var en sån dag idag, men jag levde i alla fall. Kall asfalt, kallt grus, kalla läppar. 

Jag kommer bli galen av det här om jag inte slutar. Jag är inständ mellan betongväggar som inte tillhör mig. Väggar som kommer närmare när jag sluter ögonen och hotar att klämma mig. Det blir svårare att andas. Strul.  

En del människor verkar tro att livet går under om man är vegetarian. Jag måste nästan ironiskt le åt denna föreställning. Kött är inte det viktigaste i livet. Jag märker knappt av att jag är vegetarian. Det är inget problem, det är en möjlighet.

Tio minuter kvar.

Jag är lika fördomsfull mot honom som Elizabeth är mot Mr Darcy. Men är det fördomar eller fakta? Ibland är det endast en tunn linje mellan dessa. Kanske är det varken eller. Kanske har jag helt fel. Kanske är det något helt annat.

Tiden står stilla. Det är fortfarande tio minuter kvar.

I'll follow you down...

RSS 2.0