mymarsmeloo

Jag söker längs raderna med låtar som alla får mig att helas, de är till och med bättre än tabletterna jag knaprar på. Tonerna passar lika bra ihop med mig som kyssar på mina läppar. Men ändå inser jag nästan genast att om den första låten inte kunde fånga dig, kommer ingen av dem göra det. För jag letar efter något som ska låta annorlunda, men alla låtarna går i samma anda. De låter givetvis inte likadant, men de tillhör alla samma band. Samma underbara band. Men det gör inget att du inte faller för dem, för jag önskar inte att någon av låtarna vore annorlunda.

För då skulle jag inte älska dem på samma vis som jag gör.

I sömnen spelas samma scen upp igen och igen. Jag drömmer samma sak, natt efter natt. Historierna är annorlunda, liksom platserna och tidpunkterna, men handlingen är den samma. Liksom huvudpersonerna. Vad betyder det? Vad är det för kraft som drar mig till dessa scener? Natt efter natt.

I mörkret är jag alltid din

Osäker på om jag ska skriva. Jag har liksom dragit mig undan, har ju stoltheten att tänka på. Osäker på vad jag ska skriva. Men det fungerar ändå. Orden flyter på, som de har för vana att göra. För de är mina. Orden. Vi passar ihop helt enkelt. Så enkelt att jag ler. Ler trots att det blir mörkt alldeles för tidigt om kvällen, och trots att jag oroar mig över 1000 saker där 95% av sakerna aldrig kommer inträffa. För det har jag läst i en tidning.

Blir inte hungrig. Mättnad går direkt över till smärta. Inget mellanting. Jag borde packa. Ska åka till det underbaraste landet jag vet, men med en hel massa negativa tankar som inte vill lämna mig.

Sedan när blev jag en sådan som gav upp? Stoltheten sätter sig i vägen. ”Stolthet går före fall”, ja. Men ibland tar stolthet över innan välfärden hunnit utbryta, bara av fruktan att misslyckas, och då mista den där förbannade stoltheten.

Jag inser att min längtan till de där orden bara är en längtan bort. Till någon som förstår, som jag åtminstone tror förstår. Men det är mina egna ord jag behöver. Det är mina egna ord min längtan bottnar. Jag behöver endast dem.

Förundras över att ett 5 minuters långt telefonsamtal kan kosta 50 kr. 5 minuters monolog. Men inte min.

Man har liksom världen bästa historia att berätta och ändå är det så svårt. Måste bara släppa alla tankar och låta orden flöda. Men det krävs en röd tråd. En sjukt röd tråd.

Jäkla tråd.

Så mycket jag vill hinna och så lite tid som finns. Helst vill jag göra hundra saker på samma dag och helst samtidigt och om nätterna är det svårt att sova. Socker lämnade landet idag och det känns ganska tomt. Som om jag fastnat i ett vakuum som hindrar tiden från att gå.

Nu ska jag städa. Igen.

Jag söker betydelse och mening I orden, någonting som kan kännas igen. Men jag finner ingenting. Och varför skulle jag det? Orden är inte till mig. Och varför skulle de vara det? Ska sluta leta betydelse. Ska sluta leta mening.

Varför svarar du inte?

Hur får man det att sluta? Kan det inte bara sluta? Det är en ond ande som skrattar åt min ängslan.  Låter mig bli sårbar och tvivla.

Hur ska jag få det att sluta? Antar att jag måste sluta bry mig så mycket. Bara sluta, sluta, sluta.

How can we believe in heaven
Human reason counters all
Ideas of a soul society
my life is just a fragment
Of this universe and all
there must be more than I can see

Nej, filmerna skrämmer mig inte. Jag känner ingenting. Förfasas inte över lemlästade kroppar och blod, så mycket blod. Det är inte riktigt.

Jag hajar till. Bara lite. Det syns inte. Som att se sitt ex med någon annan. Fast annorlunda. Personligt men opersonligt. Ett svek, en lögn, hundra frågor och funderingar. En liten viskning, Dög jag inte? Varför?

In the dark we're the same
In the concept of time
We're like a grain in the sand
And we strive for the flame
As if death was our aim
'Cause we cannot understand

Men fuck allting. Det är inte värt det. Fönstren står på vid gavel, men ändå kommer ingen kyla in. Så varmt, vinden står stilla.

Låt det vara ointressant då. Det spelar mig ingen roll. Jag skriver för mig, ingen annan.

How I wish there was heaven
All for one and one for all
a flawless soul society
Our lives are just a fragment
Of the universe and all
there may be more than we can see

 Min själ kan äntligen andas genom såren i min hud. Det finns inga tankar kvar. Bara ett stelnat leende som fastnad trots att det inte finns något att ha roligt åt.

 Jag sprängs, öppna min hud, jag får ingen luft, mitt inre tar för stor plats, det hotar att förgöra mig, det gör för ont, skär upp hål i min hud så att allt det där kan få sippra ut…

Och sedan. Detta vakuum. Allt har stannat. Kvar finns bara det där enfaldiga leendet.

That sad and scary smile, you know.

Stress.

Tvivel.

Stress och tvivel blandas med ångest tills jag skrattar, trots det inte finns något att skratta åt.

Kan man verkligen gå sönder? Om man kan... Har jag redan gjort det. Men det känns inte. Inte längre.

Det ringer på dörren… Men det står ingen utanför