mymarsmeloo

Jag tänker på det. Och det verkar som om du gör det också. Den där känslan. Jag flydde för det är sån jag är. Du var tyst, för det är sån du är. Och jag blev rädd för tystnaden.

Jag hoppade runt på solbeströdda gator och gick på fel sida om lyktstolparna. Jag var där med någon annan, men så insåg jag att det var vägen vi gick på en gång. En lång, rak väg kantad av stängda fabriker och bred asfalt. Vägen där jag hittade en pin som det stod "disturbed" på och jag lät min mobil carl-philip ha den. Den försvann senare, den där pinnen, den försvann ganska fort. Jag vet inte vart den tog vägen.

Antar att jag har fel i allt. Det är så lätt att ha fel och så svårt att ha rätt.

Men det var ett plötsligt men långsamt slut. Jag trodde allting skulle lösa sig av sig själv, men det gjorde det aldrig. Jag har för svårt med att se folk i ögonen.

Vädret speglar hur det var. Jag känner liknande vindar leka i håret och samma sol lysa alldeles för starkt, behöver redan solglasögon. Men ditt lugn gjorde mig lugnare då än jag någonsin varit tidigare. Det var en stor hjälp. Jag är lugn än, om och ganska kaosartad som vanligt. Igår smällde jag en dörr på en psykolog och rusade ut ur det för trånga rummet för att hitta tillbaka till luften och friheten...

Jag kan vänta. Jag åker förbi oändliga åkrar varje dag, men inga som de som fanns förut. Men jag kan vänta. Jag kan vänta.

Jag väntar på en dag då jag ska hitta det där stora örhänget jag tappade, jag väntar på att gå på gatorna igen bara för att fördriva tiden, jag väntar på att få stå på den där bron igen, jag väntar på att få vara lite tyst igen. Jag väntar på ett nytt nyårsfirande. Jag väntar på den dagen jag kanske är förlåten, jag väntar på...