mymarsmeloo

Illamående. Möten får abrupta slut och mina hetsiga ord stängs in, jag kväver dem med bitter hopplös tystnad. Svart är ingen färg, men det är ändå den enda jag står ut med. Kan inte se de andra färgerna, de gör ont i ögonen. Förut väcktes någon flummig glädje av färg, men inte nu.

Trött på falskhet, trött på dryga kommentarer, trött på försvunna papper, trött på tröttheten. Idag skrattade jag så jag fick huvudvärk. Så ansträngande att skratta det måste vara. Jag tror min trötta kropp blev chockad av det plötsliga försöket till att uttrycka starka känslor. Starka, positiva känslor, men det beror väl på hur man ser det.

Tågperrongen var tom och mörk och alldeles för kall när jag lämnade staden. Aldrig har jag velat lämna den så fort förut. Telefonen ringde tyst, hundratals tysta signaler, men jag orkade inte svara. Så svårt när orden inte fungerar. Flera gånger hörde jag steg i gruset, men det var alltid någon annan. Jag gömde mig i min jacka och upptäckte att det regnade lite därinne. Utanför var det för kallt för regn, det skulle blivit snö.

Vill inte vara ensam och vill inte prata med någon. Det blir svårt då. Men jag är ju van vid att aldrig vara nöjd. Med att känna det krypa under huden, isen där under.

Elektroniska ord talar om händelserna, men rösten låtsas som om ingenting har hänt. För ingenting har ju hänt. Jag har bara gått.

I had enough.