Avtryck
Fick en kick av det blöta snöovädret då jag gick genom den välkända parken och blickade ut mot bron. Där gick någon med paraply, men sådana är ju för veklingar. Eller? Längtar efter annan musik än den jag hör, blir rastlös av att inte njuta fullt ut av tonerna, jag älskar dem, men jag har hört dem så många gånger. Spela sånger jag aldrig hört och jag ska lyssna.
Känner isvarma ilningar ända ut i fingertopparna och läpparna när doften slår emot mig. Men så klart finns den inte där. Ändå kan jag så tydligt förnimma det, jag känner den på min hud, som om doften gjort avtryck under mitt skin.
Smeka utan att riktigt vidröra. Tungan glider över läppen. Magnetisk dragningskraft och en telefonsignal som drar isär orörda läppar. Tusen ord och ingen sanning. Endast tystnaden är sann. Och de där tre orden. Om ens det.
Blött, rufsigt, rosa hår i ögonen och den välkända instinkten att fly var tillbaka. Smet förbi obemärkt. Det bara blev så.
Har haft all tid i världen ikväll. För en gångs skull är det inte fullt upp. Fredag. Och så klart är det jag som inte svarar. Så klart är det jag som genast känner det krypa under huden av rastlöshet när jag för en gångs skull kan ta det lugnt. Lugnt är ingenting för mig.
Äntligen musik som kan få komma tätt intill utan att det kliar.
