mymarsmeloo

Mitt rum är stökigare än någonsin. Hur blir det så? Som om ett krig ägt rum på det havsblå golvet. Jag skrattar av ren glädje när jag läser orden. Jag skrattar inte för någon annan utan bara för mig själv, och det är något speciellt med sådant skratt. När man skrattar fastän ingen hör. Då måste det vara äkta. Orden gör att jag glömmer att tänka på alla de andra sakerna som stör sinnesfriden.

Trött på de oroliga vindarna som hotar mitt välmående. Som redan trycker ned det. Trött på hur vardagen har utvecklat sig, trött på att hela tiden få ord kastade på mig. Trött på att höra att jag är dum och underbar om vartannat. Trött på att inte veta vad jag lovar. Vart tog lugnet vägen? Hur kom alla dessa konflikter in i bilden? När slutade jag kämpa för upprättelse, för respekt, och blev passiv? Låter folk slå på mina gränser, låter dem krama mina gränser.

Jag omfamnar luften och letar efter någonting där som inte finns.  Trodde inte jag betydde någonting längre. Men det gör jag antagligen inte heller. Men tågperrongen står kvar och jag låter mina fötter springa över den varje dag. Men kanske hade jag fel i en sak. Ord kan betyda saker. Även om jag inte vill tro det, och även om inte allas ord betyder något, så kan ord ha mening. Det vill jag i alla fall tro. Vågar jag tro det?

Ler vid tanken på promenader utan att behöva bekymra sig om tiden. Utan att behöva rusa iväg i alla världens riktningar som jag gör nu.

Ler vid tanken på suddiga stenar och panikväxande floder. 

Det finns alldeles för många lyktstolpar i världen.