Stolthetens Monolog
Osäker på om jag ska skriva. Jag har liksom dragit mig undan, har ju stoltheten att tänka på. Osäker på vad jag ska skriva. Men det fungerar ändå. Orden flyter på, som de har för vana att göra. För de är mina. Orden. Vi passar ihop helt enkelt. Så enkelt att jag ler. Ler trots att det blir mörkt alldeles för tidigt om kvällen, och trots att jag oroar mig över 1000 saker där 95% av sakerna aldrig kommer inträffa. För det har jag läst i en tidning.
Blir inte hungrig. Mättnad går direkt över till smärta. Inget mellanting. Jag borde packa. Ska åka till det underbaraste landet jag vet, men med en hel massa negativa tankar som inte vill lämna mig.
Sedan när blev jag en sådan som gav upp? Stoltheten sätter sig i vägen. ”Stolthet går före fall”, ja. Men ibland tar stolthet över innan välfärden hunnit utbryta, bara av fruktan att misslyckas, och då mista den där förbannade stoltheten.
Jag inser att min längtan till de där orden bara är en längtan bort. Till någon som förstår, som jag åtminstone tror förstår. Men det är mina egna ord jag behöver. Det är mina egna ord min längtan bottnar. Jag behöver endast dem.
Förundras över att ett 5 minuters långt telefonsamtal kan kosta 50 kr. 5 minuters monolog. Men inte min.
