mymarsmeloo

 Min själ kan äntligen andas genom såren i min hud. Det finns inga tankar kvar. Bara ett stelnat leende som fastnad trots att det inte finns något att ha roligt åt.

 Jag sprängs, öppna min hud, jag får ingen luft, mitt inre tar för stor plats, det hotar att förgöra mig, det gör för ont, skär upp hål i min hud så att allt det där kan få sippra ut…

Och sedan. Detta vakuum. Allt har stannat. Kvar finns bara det där enfaldiga leendet.

That sad and scary smile, you know.

Stress.

Tvivel.

Stress och tvivel blandas med ångest tills jag skrattar, trots det inte finns något att skratta åt.

Kan man verkligen gå sönder? Om man kan... Har jag redan gjort det. Men det känns inte. Inte längre.

Det ringer på dörren… Men det står ingen utanför