mymarsmeloo

Och nu åker jag snart. Mörkret har fallit och det smakar strävt i munnen efter första colan. Mot solen ja. Mot oblivion. Vi lever i en annan tidsålder nu, jag sjunger andra sånger jag ser på andra serier. Vad är samma och vad har förändrats. Jag är tröttare. Så trött. Men ibland skymtar jag ett ljus i slutet av tågtunneln, någonting som säger att det kommer gå bra. Jag ler som en dåre åt draman med lyckliga slut jag irrar in i en fantasivärld, vill vara i en värld där människor kommer tillbaka. Där människor åker kors och tvärs över världen för att fixa sina liv.

Jag väntar på någon på en vit häst. Eller kanske på en kaffe-med-mjölk-färgad ponny. Att se honom se mig, komma springande mot mig och puffa med den mjuka mulen. Då känns det varmt i magen. Ponny.

Vi skulle tagit över världen du och jag. Men så hamnade vi ändå i något som kallas verkligheten och allt det där andra glömdes bort. Jordbävningen stannade av. Och plötsligt är det som om den aldrig funnits. Men jag ser sprickorna i marken. Jag ser allting och blundar hårt, hårt. Jag kan inte se. För de där sprickorna gör mig genomskinlig. Om jag ser en sekund för länge kommer jag undra hur de skulle varit. Jag skulle vilja veta hur det känns.

Men det känns inte alls. För jag sluter ögonen. Och lämnar landet.