mymarsmeloo

Förvånansvärt att jag inte känner någonting,
när jag borde känna så mycket.
En tusendels sekund av irritation,
sedan ingenting mer.

Tomhet.
Men det är okej.
Det känns till och med bra.
Att bry sig är att göra sig själv mottaglig för smärta.
Och i sanningens namn orkar jag inte med mer av den varan.

Bryr mig inte heller längre om ifall någon sätter sig på tvären.
Gör det då, det är ditt eget val.
Jag orkar inte styra upp alla andras förvirrade tankegång.
Jag lever och trivs bra med mitt liv, mitt jobb, mina vänner.
Trivs.

Lämnar landet snarast utan att jag är beredd
Även om det gått månader sedan det blev bestämt.
Kommer in på utbildning också,
Det är ju lite kul att se,
Även om jag aldrig ska studera där.
Jag tillhör Stockholm
Jag är precis där jag vill vara,
Jag är Stockholms patriot och skulle känna mig missanpassad
Någon annan stans i Sverige.
Där är här jag hör hemma.

Vill någon spela Dramaqueen så tyvärr,
Jag nappar inte.
Min tid för eviga känslostormar är över.
Bli inte sårad, bli inte förolämpad.
Jag har hittat mig själv för första gången på länge
Och kommer överrens med mig själv.
Sådant är sällsynt och ibland måste man få tänka på sig själv.
Umgås med sig själv.
I all stillhet.
Utan att bli skrämt av ensamhetens ansikte.
Jag är inte ensam alls.
Jag umgås med mig själv idag.