mymarsmeloo

Allting känns fucking weird. Min hjärna har fortfarande inte hunnit ikapp mina handlingar, men det är nog lika bra för när jag snuddar vid det så har jag verkligen ingen aning om vad jag håller på med.

Har nog verkligen ingen aning om vad jag gett mig in på, men det är också lika bra, för om jag visste skulle jag antagligen redan sitta på ett plan tillbaka till min trygga hamn.

Men jag vill verkligen inte uppleva en till svensk vinter i år. Jag vägrar.

Jag är på rätt plats med rätt familj men antagligen vid fel tillfälle. Eller så är det helt rätt. Jag kunde inte väntat ett år till. Och allting känns bra, katten är en nougat-hårboll och barnen får mig att skratta så jag måste hålla emot för att typ lyckas fortsätta andas.

Men det känns i hjärtat på allt som jag lämnat bakom mig. Allt jag saknar. Men Kent finns.

Och du säger att staden är precis som staden alltid varit
I väntan på en lång, kall vinter
Och du säger att saknad kan man lära sig att leva med ibland
Genom en iskall vinter