mymarsmeloo

"Three long years, and your favorite man,
Is that any way to say hello?"

And you hold me... like you'll never let me go

Jag stirrar förvirrat på orden. Vet inte vad jag ska tro eller vad jag ska tänka. Antagligen ska jag inte tänka någonting alls. För orden lär ändå inte vara riktade mot mig.

 Vinden piskar upp sand i mina ögon och jag ser ännu mindre än förut. Och förstår mindre ändå. För tysta ord kan vara ett svårt språk att tala. Så väldigt svårt. Och komplicerat.

Jo, jag vet. Jag vet. Man känner så mycket mer när livet ständigt är i rörelse. Upp och ned och helst på samma gång. En evig bergochdalbana som kastar en ut för så branta backar. Man skrattar och gråter, helst på samma gång och både av lycka och av sorg.

Men att må randigt. Är också extremt jobbigt. Och jag trivs så mycket bättre med lugnet. Det finns lugna stormar. Lugnt kaos, jag lovar. Som när man skrattar när man borde gråta och som när man gråter över onödiga saker bara för att man inte gråtit på så långe. Bara för att alla de där tårarna har samlats till ett regnväder bakom ögonen.

I ditt öga var en storm jag såg
Som sommarsnö...

Ja, så var det.

Och vad ska jag tänka när orden blir till ett pussel? Ett bitar som jag bara kan snudda vid men inte placera på dess rätta platser.

Vad ska man tänka då?