mymarsmeloo

Skapa. Skapa. Skapa.

Dörren öppnas, nycken i låset. Både en och två gånger. Första gången springer jag mot den. Men det var ingen där. Ingen jag ville träffa. Och nu igen. Telefonen ger ifrån sig ljud, men jag närmar mig inte. Det är tyst i hallen, tyst, tyst, tyst. Det är ingen där. Fastän jag hörde nycken vridas om.

Mitt rum är kallt, alla klagar, kallar det för kylskåp. För nordpolen. Men det gör mig inget. Allting blir så luddigt och flummigt i värme. Tankarna blir kladdiga. Bättre då med kyla.

Enda gången jag faktiskt försökte berätta något jag tyckte var väldigt svårt fick jag bara höra att jag inte var ensam om det. Att jag inte skulle tro att jag var speciell. Som om jag inte visste det. Men det fick orden att dö innan de ens formats i min mun. Jag kände metallen där inne. Inget annat.

Dörren står på glänt. Jag vill resa mig och se om jag har fel, ett litet hopp om att jag trots allt inte är ensam. Men vad tjänar det till.

Varför ska man behöva bry sig om vad andra tycker hela tiden. De får väl tro vad de vill då. Klockan har stannat. Men jag vet att jag borde gå ändå.