Utan dina andetag
Ont, ont, ont.
Ja, okej jag är besviken. Förlåt. Men kunde du inte sagt det där för tre år sedan så jag kunde backat ur då. Som om jag skulle backat ut. Fast i förhoppningar om pure innocence.
Händerna är iskalla. Frostiga av is precis som orden du inte säger, men som jag känner, känner, känner. Ord som betyder slutet. Kalla händer, som blodet från dina sår. Låt mig bara ta din hand då, så ska jag värma den.
Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så
Varför har allting blivit mitt fel? Varför, varför, varför? Hur kunde det bli så. Hur kunde frosten fastna på dina ord. Hur kan kylan finnas där trots att jag håller om dig så hårt?
Fryster, fryser, fryser. Inte ätit. Kan inte äta. Kommer inte äta. Då står jag hellre ut med kylan. Men jag står inte ut med din kyla. Sluta, sluta, sluta. Jag går under snart, jag går under.
Vad vore jag utan dina andetag?
Bara sluta nu. Snälla?
